Om feministiska stenar i glashus

Allmänt / Permalink / 0
Om jag fick välja två saker för dagens feminister (3e vågen) att lägga ner för all världens framtid vore svaret omedelbart och glasklart att jag önskar: 
 
1) ..att de slutar tillskriva sig 1:a och 2:a vågornas framgångar i uppenbart livsviktiga frågor som förbättrar kvinnors liv (rösträtt, äganderätt, reproduktiva rättigheter och sexuell hälsa etc). Du är INTE Rosa Parks för att du färgar armhålan rosa eller kletar med mens på canvas. PUNKT. 
 
2) ..att de slutar avfärda kritik om genusteoriers inneboende misogyni med "no true scotsman" som sköld. 
 
1985 skrev Margaret Atwood boken "The handmaid's tale" - historien om det fiktiva dystopiska framtidssamhället Gilead som plågats av tilltagande infertilitet, och en hög kristna fundamentalister som tagit makten i en statskupp, förslavat kvarvarande fertila kvinnor och fråntagit dem allt. De får inte ens behålla sina namn (de får instället sin manliga ägares namn med prefixet Of-). De hålls som avelsdjur hos ledarna och deras infertila fruar för att producera barn  som sedan tas ifrån dem när de har ammat färdigt. Kvinnorna skickas då för att tjäna nästa ledare på samma sätt, och de som vägrar avrättas offentligt eller skickas till straffkolonierna där miljön är så giftig att ingen överlever. 
 
Boken har nu blivit en hyllad serie och med all rätt, den är otroligt välgjord och förtjänar alla Emmys den må nomineras till. Vad varken serien eller boken som den är baserad på förtjänar är att användas som radikalfeministiskt slagträ i diverse "analyser" om hur nära västkvinnors vardag i patriarkatet som den fiktiva situationen är och skräckscenarion om hur lätt vi hamnar där om vi inte genast eldar upp alla affischer med bikinibrudar på, dekonstruerar könsrollerna på bästa postmoderna postpatriarkala postkoloniala sätt och accepterar Gudrun som vår personliga frälsarinna. 
 
I varje fall inte utan att man nyanserar källorna till det uttryckta hatet. 
 
En kristallklar "analys" jag önskar att dagens feminister "skaffade sig" är den om intrasexuell konkurrens och dess roll i förtrycket av kvinnor, i såväl serien som verkligheten. Några exempel att fundera på (spoiler alert):
 
* Offred ligger i badet medan berättarrösten förklarar att hon bara ges tillgång till rakhyvel en gång i veckan innan den så kallade ceremonin, inför vilken hon måste vara badad, rakad och klädd i rena kläder "like a prized pig". Skönhetsritualen börjar och slutar där - objektet rengörs, varken mer eller mindre och reduceras till sin funktion. Vid själva "ceremonin" hålls hennes överkropp fast av hustrun medan mannen "betäcker henne" utan minsta synliga antydan till njutning. Istället ser han in i sin hustrus ögon under hela akten. 
 
En dehumanisering på en nivå som endast genusteori kan leverera. Jämför: "Kön är ENBART en social konstruktion, ENDA skillnaden på män och kvinnor är könsorganens funktion" "Bröst är bara matstationer och täcks i dagsläget ENBART för att patriarkatet har sexualiserat dem och Gud(run) nåde den som vågar yppa något annat" "Nu ska vi prata om hur kroppen KÄNNS - aldrig hur den ser ut" "Komplimanger är förtryck, beröm aldrig hur barns kläder ser ut - bara dess funktion"  "könssterotypt klädda kvinnor är patriarkatets fångar, ingen kvinna klär sig frivilligt i tighta kläder och höga klackar". 
 
Inte helt likt horan&madonnan, är det här en fråga om den solidariska smarta feministen och den tragiska bimbon, ett av radikalfeminismens äldsta verktyg. Kvinnor som ansetts dra vinstlott i den sexuella selektionen hålls tillbaka av kvinnor med mindre fördelaktiga förutsättningar genom att just deras egenskaper (faktiska som önskade) uppvärderas socialt på andras bekostnad. Med offerkoftan (vadå misogyna, vi för ju en kvinnokamp mot patriarkatet, hur vågar du kritisera våra ädla syften?!) som ideologisk sköld smyger de här ideerna via populärkultur in i människors vardag -tar plats i akademin och därefter vet vi alla vad som händer. 
 
Dominika Peczynski kallar detta slutshamingens ekonomi och hon är något på spåren här
 
I slutet av säsongen får man via en flashback följa hur Gilead blev till, då ledarna syns diskutera hur de måste få med fruarna på sin plan, och hur de aldrig kommer att lyckas utan deras stöd. På samma sätt som många kvinnofientliga lagar och normer vore omöjliga utan att kvinnor varit drivande i att införa och upprätthålla dem. Inte helt olikt verklighetens samverkan mellan det så kallade patriarkatet och systerskapet för att hävda sin egen position gentemot andra.  
 
Tjänarinnorna i serien har påtvingats samma röda löst sittande uniform och vita hätta, en klädsel som inte direkt väcker manliga begär, och som lustigt nog, helt utan feministers eftertanke har blivit omåttligt populär på kvinnorättsdemonstrationer mot "patriarkala strukturer och maktordningar" runtom i världen. Fruarna bär smickrande klänningar och vacker makeup med håret fritt.
 
Jämför detta med kvinnor som har verkat för att införa obligatorisk religiös klädsel eller könsstympat sina döttrar för att stärka deras position på äktenskapsmarknaden samt aktivt bidragit till stigmatiseringen av kvinnor som vägrar rätta sig i ledet (ens egen dotters avhackade könsdelar är ju bara premiumvara om det finns en motpart som kan kallas sämre, omoralisk eller slampig - de tjänar således på att upprätthålla dessa dikotomier) i kvinnofrigörelsens namn. Även om begränsningarna med tiden tack och lov blivit mindre våldsamma så kvarstår principen. Att med socialt tvång begränsa en kvinnas sätt att vara kvinna på baserat på subjektiv bedömning om vad som är "prodblematiskt" är kvinnofientligt, individfientligt, totalitärt kollektivistiskt trams. Och det har Hadley Kamptz faktiskt helt rätt i, kvinnohat förenar shady grupper - från rödnackade Trumpanhängare med högafflar till galna islamister i Saudiarabien och rasande röda kommunister globalt -  men hon glömmer att nämna de största antagonisterna till kvinnors frihet här: radikalfeministerna. 
 
 
Till top