Om det förhatliga gubbhatet

Allmänt / Permalink / 0
Den som läser mycket feministiska budskap - från bloggpposter till mer inflytelserika tyngre texter på debattsidor,analyser och länge ihågkomna tal av partiledare hör ofta att "det är dags för alla gubbar att flytta på sig". Public service rubriksätter gärna lite glättigt att "Elaine tröttnade på tråkiga gubbar som håller powerpoints och startade retorikbyrå" och så vidare.
 
Jämt dessa gubbar som beskylls för att hindra innovation, hålla tillbaka och förminska unga tjejer och cementera gammaldags ondska i allt från bolagsstyrelser till hushåll. Några exempel finns till exempel här i Svd som menar att det är problematiskt att det är "flest gubbar bland ekonomipristagarna" , doktorsavhandlingar skrivs om gubbväldet i lokalpolitiken baserat på identitetsfaktorer snarare än politiska bidrag, inte ens privata musikfestivaler som är beroende av biljettförsäljning som mig veterligen tryter om artisterna på affischen bedöms som ointressanta slipper ifrån detta eviga tjat om gubbvälde, fan inte ens fotbollen är fredad från dessa gubbattacker och dumma LO som skickar vita gubbar med foldrar (sic!) till "orten" , kan inte dessa gamlingar som röstade på Trump inte bara dö? menar stora tänkare som Zara Larsson. 
 
Gubbe är ett skällsord och nidbilden är en vit, medelklass-cis-hetero-man i engelsk club-fåtölj som fnyser åt allt som är nytt och smart, hytter med näven åt nymodigheter och hävdar att det var bättre förr när kärringen satt i baksätet och hade middagen på bordet klockan 5. Såna som han ska bara finna sig i den nya världsordningen, flytta på sig, sluta skreva i kollektivtrafiken, hålla käften och låta unga tjejer komma till tals. Det sistnämnda är så anlgeläget att ett av landets störta fackförbund inrättar en mansplainingjour. 
 
Vad många glömmer är att gubbar som dessa ofta är skälet till att vi lever som vi gör, i stabila hus vars självaste byggstenar förädlats av dessa gubbar på bekostnad av deras fritid, familjeliv, ekonomi, relationer och självförverkligande. Att dessa gubbar en gång var unga grabbar som gick ut i krig för att deras barnbarn skulle kunna jaga digitala små djur på stan och läsa kritiska vithetsstudier på södertörn. Att dessa gubbar  nu på ålderns höst faktiskt förtjänar ett tack för vad de åstadkommit för vår bekvämlighet men istället får hånas som grupp medan de glöms bort i sin ensamhet. 
 
Det finns få saker som gör mig så ledsen som tanken på en uttjänt gammal man som helt plötsligt tappat sitt värde när han har slutat prestera som förr. Kanske därför jag rördes till tårar när jag såg det näst sista avsnittet av The Crown där en ledsen, pensionerad Winston Churchill (vars privata sorg och uppoffring man får lära sig om under avsnittets gång) med förakt eldar upp sitt porträtt där kostnären återgivit honom så som han har blivit - gammal och skröplig snarare än som den beslutsamme ledare han har varit hela sitt liv. Jag mindes min morfar, en högt respekterad arkitekt vars byggnader står spridda över forna Sovjetunionens länders huvudstäder (och som han delvis hatade så mycket att han inte ville visa dem för sin familj) som ägnade sitt liv åt att driva förändring och applicera sin kunskap och yrkesstolthet så långt det var möjligt för att i slutändan köras över av någon mindre passionerad och kunnig. Att vi ens har eldsjälar som har passion och drivkraft att lära sig, vidareföräldla och lära ut är inget mindre än ett mirakel i ett sånt  klimat där identitetsmarkörer och pöbelns ekande "muuu" väger tyngre än kunskap och integritet gentemot ämnet. 
 
Jag är långt ifrån en mansrättsaktivist men det räcker med att ha haft en god relation till en mor- eller farfar för att fullkomligt gå sönder av tanken på en medmänniska i bästa fall bara ratad, i värsta även hånad på köpet i en tid då han borde skörda frukterna av sitt livs hårda arbete. Skilsmässorna ökar bland 60-plussare, i 70 % av fallen begärda av kvinnor (gäller för hela populationen) och mannen är den som drar nitlott bortsett från rent ekonomiskt. Kvinnan behåller oftast en bättre relation till gemensamma barn och barnbarn och gamla farsan, "han kom ju aldrig på dansuppvisningen, han bara jobbade hela tiden". I egenskap av någon som hade bytt 10 år av mitt liv för 10 minuter med mina morföräldrar vill jag varna att snart kanske det inte finns en möjlighet att fråga varför? säga "tack för att du tog hand om osstrots att du missade det roliga" och "hur gjorde du det där?". 
 

Pudelns kärna

Allmänt / Permalink / 0
Jag har så många ofärdiga utkast att jag inte vet vart jag ska ta vägen, det händer ju så mycket dumheter! Så jag tar i det här inlägget en paus från utredningar, officiell statistik och proklamerade politiska målsättningar hos xx och yy för att istället påminna om pudelns kärna - att feminismen är ett gift som raserar samhällsfundamentet inifrån. Låt oss prata människor och känslor ett slag.
 
Den här artikeln verkar sann, och därmed riktigt jävla tragisk. Den har dock ifrågasatts flitigt, men utan att några bevis för det har kunnat presenteras mer än att några tycker att några formuleringar "låter märkliga", den är publicerad i NY Magazine, och vore det ursprungliga syftet med artikeln att provocera hade uppföljning skett,hela grejen med en shock value kampanj/artikel är ju att avsändaren ska få hoppa fram och säga HA! Fick er att tänka till! Här är min poäng" .Det har det inte. Diskussionen i kommentarsfältet förefaller också utgå ifrån att artikeln är riktig. Därför betraktar jag den som riktig tills jag har skäl att tro något annat.
 
Och vet ni vad, den behöver inte ens vara riktig för att min poäng ska framgå, för om ni tror att den otrogna frun är vad jag har hängt upp mig på så har ni fel. 
 
Herregud, to each their own. Jag har ingenting emot öppna relationer bestående av samtyckande vuxna som båda går igång på tanken, där syftet är att tillfredställa dem sexuellt och där enbart samtyckande vuxna är inblandade. Det jag har problem med är att motivera en sådan livsstil med "maktutjämning" och argument som att "min fru hade få partners före mig, hon har rätt att utforska sin sexualitet" osv osv.
 
Feminismen lyfter ofta berättigande. Kvinnan har rätt att göra karriär som en man, mannen har rätt till småbarnstiden, det är inte rättvist om hemarbetet inte delas lika (hej regeringsförklaringen 2014) och så vidare. Det privata är politiskt! - proklamerade Carol Hanisch och menade att lösningarna på privata problem inte är personliga, utan ett slags kollektivt samhälleligt ansvar. Detta har i decennier varit vänsterns & tredje vågen-feministers käpphäst i debatten om tvångskvoterad föräldraförsäkring och andra övergrepp på familjen. Här är ett exempel från F!.
 
Och det är detta som gör feminismen så obehaglig i vår vardag. Rättvisefokuset före mänskliga känslor i relationer. I diskussioner har jag ofta fått höra att "det får min partner bara finna sig i, det är ju rättvist". Och visst, går gör det säkert. Det funkar kanske rent fysiskt att bestämma det och upprätthålla det, fan vet jag, kanske till och med riktigt länge för några. Men det bortser från mjuka värden som till syvende och sist bär en relation. Förtroende (inte för att gå full marknadsekonom on your asses men Doney & Cannons def. är bra här: utgångspunkten att motparten är ärlig och välvillig) - kan man känna det för någon som kommer att åberopa paragraf 37 i rättviselagen när man är sitt sämsta jag, kanske sjuk, deprimerad, tappat sexlusten, fått sparken eller bara allmänt inte lika kul som förr?Respekt - kan man se upp till någon som måste stödja sig på strukturer och normer vid köksbordet, ansikte mot ansikte med sin partner? Kan man känna sig villkorslöst älskad av någon som inte är beredd att offra några fri- eller rättigheter för en?Det kanske några kan. 
 
Jag personligen har aldrig förstått det.Jag kommer från en bakgrund där kärlek anses omöjlig utan uppoffring. Där rättvisa schmättvisa, bara man får vara med den man har valt och som har valt en tillbaka. Där förlusten av andra är försumbar jämfört med att få vara med rätt person. Där den "rätten" inte längre lockar. Det fina är ju att uppoffring aldrig kan vara en uppoffring om den förväntas eller krävs. Kravlösheten är total sånär som att man är överens om att vara ärliga och lojala. 
 
Tredje vågens feminism har förvandlat kärleksrelationer till en enda övning i bokföring där båda parterna jagar positiva resultat på bekostnad av varandra och balans bara kan nås vid total millimeterrättvisa, för rättvisans skull. 
 
 
 
 
 
 
Till top