Illa dold misogyni förtäckt som yttrandefrihet

Allmänt / Permalink / 2
Att jag överhuvudtaget skriver den här bloggen beror till stor del på att jag inte står ut med oförtjänta hyllningar av saker som låter bra i vanliga oinsatta medborgares öron. Det river i mig vid tanken hur många det är som tror att "feminism handlar om jämställdhet mellan könen" och hur få som förstår den korrekta definitionen av feminism, nämligen utgångspunkten att det råder en könsmaktsordning där kvinnor alltid är underordnade män och hur skadligt det är att kategoriskt utgå ifrån detta i alla lägen, vilka grupper men framför allt individer som blir collateral damage och detta slår mot många goda, samhällsstärkande idéer och traditioner. Hur en mer nyanserad syn på maktordningar och maktanalys hade kunnat gynna oss alla. 
 
Men värst av allt är när misogyna typer som Genusfotografen får utrymme i public service-kanaler och hyllas okritiskt och oförtjänt av journalister som inte gjort sin läxa. 
 
Genusfotografen har gjort en karriär på att kritisera bilder (oftast av kvinnor) ur sitt eget genusperspektiv på sin blogg. Frid med det, egentligen. Jag håller inte med honom i merparten av fallen, jag tycker att det är oerhört tråkigt att han hoppat på kvinnohatartåget som vill utradera könsstereotyper genom att förklara krig mot det stereotypiskt kvinnliga som egentligen bör hyllas, men det hör ett fritt och modernt samhälle till att kontrasterande ståndpunkter får utrymme.Med det sagt förstår även jag  varför han vann sitt upphovsrättsärende i hovrätten, för något lagbrott är det inte tal om. Där slutar också mina sympatier.
 
För hur lagligt det än må vara får vi inte glömma att Thomas Gunnarsson har gjort en karriär på att publicera befintliga bilder av kvinnor, lägga till egen, stundtals hånfull text som i fallet med tjejen som är modell på bilden i hovrättsmålet för sitt eget höga nöjes skull, med "bildkritiken" som moralisk sköld.
 
Modellen i hovrättsmålet berättar under rättegången hur dåligt hon mår av att figurera i genusfotografens blogg och hur förlöjligad hon känner sig av hans "kritik" av hennes bild, hur hon själv kände inför att ta bilden och dess publicering i sitt originalsammanhang (dvs inte objektifierad eller obekväm eller förtryckt) men att det känns mycket olustigt att bilden ryckts ur sin ursprungliga kalenderkontext utan att någon så mycket som frågat henne om lov och hånats i bloggen. 
 
Samtycket krävs inte i juridisk mening. Däremot sammanfaller det juridiskt korrekta inte alltid med var som kan anses anständigt, medmänskligt eller trevligt. Och genusfotografen verkar i mina ögon vara varken eller. 
 
Han påstår sig kämpa för jämställdhet, yttrandefrihet genom bildkritik mot könsstreotyp framställning av män och kvinnor. Det hade jag köpt om han enbart hade illustrerat sina exempel med bilder tagna av honom själv, av människor han uttryckligen förklarat vad som gäller, vad syftet med bilderna är och som gett sitt samtycke till detta. Samma american apparel-kampanjer han hatar så mycket hade han kunnat återskapa och presentera med "bättre" alternativ. Det vore kreativt och trovärdigt, inte minst för att framställa sig själv som kunnig och medveten fotograf för de kunder som nu värderar genusneutralt foto. Istället väljer han att kliva över enskilda kvinnors integritet och ta sig friheter att göra sin poäng på deras bekostnad. 
 
Icke samtyckande kvinnor föröljligas så långt lagen tillåter med genusfotografen och hans assistent skålar i champagne. Ursäkta om jag inte tycker att det är höjden av kvinnokamp direkt. 
 
 

Internationella kvinnodagen

Allmänt / Permalink / 1
Grattis på internationella kvinnodagen!
 
You heard me. Gratulerar! 
 
En del tycker inte att man borde gratulera kvinnor idag, med motiveringen att den inte ens behövs i en rättvis och jämställd värld. Jag kontrar med att de bästa sakerna i livet är fullkomligt onödiga men utgör själva kärnan i skillnaden mellan att leva ett fullvärdigt liv eller blott existera. Maslows behovstrappa osv. Vi behöver inte konst, litteratur eller resor heller, men erkänn att de sakerna berikar våra liv. Det gör en dag av firande och uppskattning också.
 
Vad kan rimligtvis vara fel med att ägna en ynka liten dag för att stärka varandra, uppmärksamma våra mödrar, döttrar, systrar och vänner och faktiskt göra något så omodernt som att vara tacksamma för detta otroliga, grovt underskattade privilegium att få vara kvinnor? 
 
När jag växte upp i Sovjet var den här dagen som en andra födelsedag, en liten påminnelse om att hörru tjejen, fan vad såna som du behövs! Man ringde släktingar och vänner och grattade dem, gav och fick presenter, blommor, champagne och festmiddag.
 
Och sen kom jag hit en senhöst på nittiotalet och stod med hakan vid knäna tillsammans med mamma på gågatan i Malmö och förvånades att bara vi var klädda i kjol. Började skolan och fick panik av att behöva välja mellan att bete mig maskulint eller bli märkt som ett freak. 10 år gammal bet jag ihop och satte fingrarna på en slipmaskin som gick på högvarv i träslöjdsalen för att bli hemskickad till föräldrar jag visste skulle kräva att jag bara skulle få sy hädanefter. Jag var vid det laget redo att utstå all tänkbar smärta för att slippa omprogrammeras till pojke, ungefär på samma sätt vi vänsterhänta skulle “omskolas” i Sovjet. 
 
Mission accomplished, även om det sved. För vad är några lager hud värda jämfört med att få behålla sin stolthet intakt?! Att vara kvinna, se ut som en, föra mig som en, ha kvinnliga intressen, förförståelser och talanger är för mig stora skäl att vara stolt. Det borde vara för alla. 
 
Istället förklarar vi krig mot kvinnligheten. En kvinna kan bara vara bra om hon blir mer som en man. Hon ska gärna öppet ta avstånd från kvinnliga egenskaper och “kvinnofällor”, kritisera “kvinnoideal” och vara en nyttig idiot för nya radikala mallar vårt samhälle är påväg att frivilligt pressa ner sig självt i, med risken för att slicea av alla som sticker ut över kanten. 
 
På vilket sätt är inte det att förstärka samma mansnorm som “patriarkatet” anklagas för att upprätthålla? 
 
Och ja radfems, det finns platser på jorden där våldtagna kvinnor tvingas gifta sig med sina våldtäktsmän för att slippa stenas till döds, det finns länder där flickfoster aborteras eller där kvinnor som råkat ut för missfall åtalas för mord. FGM är jävligt mkt alive and kicking, hur mkt ni är protesterar på barrikaderna (psst… det kanske inte går en rät linje mellan kamp för mänskliga rättigheter och toplessdemonstrationer mot "sexism". just sayin’). Men vad hindrar er från att faktiskt göra något för dessa kvinnor? Provat ge tre spänn? Volontärjobbat? Läst på om kvinnors situation utanför ditt eget sexistiska helveteshål där någon minsann faktiskt förtryckte dig när han höll upp dörren? Agera eller var tysta.
 
Lämna tillbaka ordet feminism, kanske är det inte för sent att tvätta bort all skit tredje vågen har svept med sig. Kanske kan begreppet någon gång återgå till att vara en rörelse för likavärdering av olikheter, samma lön för samma prestation och den okränkbara rätten till sin egen kropp. Framför allt saknar jag en feminism som inte hatade kvinnor så mycket. 
 
Tills den dagen inträffar då en kvinna på frågan vad hon gör om dagarna kan svara hemmafru, VD eller polis och mötas av exakt samma reaktion, den dagen då en ung tjej i full makeup aldrig ifrågasätter huruvida hon kan läsa Vogue OCH ingenjörsprogrammets kurslitteratur samtidigt och när ingen mamma någonsin behöver bändas bort från sin icke avvanda baby mot sin vilja för att gå till jobbet och uppfylla jämställdhetsideal dikterade på regeringsnivå, då kommer jag kanske att låta någon annan sätta agendan den 8:e mars. 
 
Jut nu handlar det om överlevnad. 
Till top