En jämställd död

Allmänt / Permalink / 0
3 år har gått sen Karen mördades och detta landet har precis som väntat lärt sig absolut noll och inget. 
 
Ännu ett streck i statistiken för dödsorsak: genus. 22-åriga Alexandra avled av sina knivskador som hon tillfogats av en boende på det HVB-hem där hon av någon ougrundlig anledning lämnats att arbeta ensam med ett gäng unga, trängda, krigsskadade män med flykttrauman i bagaget. 
 
Likt Karen Gebreab några år tidigare dog även Alexandra helt jämställd. Hennes arbetsgivare såg då ingen skillnad på henne och en fullvuxen karl i 40-årsåldern med dubbel kroppsvikt, styrka och arbetslivserfarenhet när vederbörande schemalade Alexandra att jobba ensam med en hel grupp unga män, i en miljö kantad av våld, bråk och polisutryckningar. För könet är väl bara en social konstruktion? Nu diskuteras det rätt vilt om förövarens egentliga ålder, vilket förvisso är relevant för påföljden men i sammanhanget sjukt ointressant, om han så är på dagen 15 som han hävdar att han är - en (vanlig, den som drar det trötta kampsportskortet, käften, helt ärligt.) 22-årig kvinna har noll och ingen chans mot en rasande 15-årig kille med kniv. Ingen. 
 
Det är säkert en stor tröst för hennes familj att hennes sista dag i livet som slutade med en plågsam och ångestfylld död åtminstone var helt jämställd. 
 
Var är feministerna? Var är dessa kvinnokämpar som alla andra dagar orerar om kvinnoseparatism och skilda badtider som hur var det nu, Veronica Palm sa.. "praktisk feminism som bygger egenmakt".. 
 
Var var Alexandras trygga rum? Karens? Den här praktikantens?
 
Vad har unga kvinnor överhuvudtaget att göra på en arbetsplats där patienterna är jämngamla män med variende issues? Det är en gruppdynamik som knappt är hållbar i ett vanligt klassrum, än mindre ett fängelse, hvb-hem, lss-boende eller anan instans där man hamnar för att man ju inte är redo att släppas ut i samhället som vemsomhelst. Ja just ja, det är bara en social konstruktion. 
 
Säg det till de här kvinnornas familjer. 
 
Att deras döttras liv inte är vatten värda om de råkar kollidera med upprätthållandet av socialkonstruktivistiska fantasifoster.
 
 

Lågt blodtryck? Prova genus!

Allmänt / Permalink / 1
Jag tänker inte ens bevärdiga fåntrattnivån i barnäktenskapsdebatten som rasar lite apokalyptiskt sådär från ledarsidor till bloggar. Jag kan inte. Jag må vara lite småmasochistiskt lagd som öht intresserar mig för genusvansinnets framfart, men helt dum i huvet är jag inte. Vi kan prata om det ack så allvarliga i att småflickor utlämnas i vuxna makars våld i stid mot svensk lag när jag slipper se såna här urbota genomblåsta ledare
 
Vi kan ta upp samtalet igen när ledarskribenter, debattörer och makthavare har förstått skillnaden på äktenskap (oåterkalleligt) som villkor för grundläggande frihet samt acceptans av relation/legitimitet och självbestämmande från släkt/landsmän/grannar och samborelation utan några som helst krav på livslång monogami, barnproduktion eller ens fortsatt relation från omgivningen. 
 
Jag vill bara skrika, SKAFFA ER EN ANALYS IDIOTER! och köra huvet i sanden likt självaste Soraya Post som ursäktar sin egen 16-årings hederskulturbetonade äktenskapsritual. Så nu pratar vi inte mer om det. 
 
Vi ska istället hata lite på räddnings-genus, eller som jag hellre kallar det "Projekt: stig på, ta för dig".
Nationella sekretariatet för genus"forskning", denna av dig och mig och din mamma bekostade våldtäkt på akademin presenterar idag stolt projekt Origo, som syftar till att utmana normer och främja jämställdhet inom räddningstjänsten.
 
Nu har de små håriga gnuggat sina små grå och problematiserat styrkenormen och bestämt att "om Mohammed inte kan komma till berget...". Eftersom den ursprungliga lösningen att ehh... rekrytera personal som uppfyller fyskraven (som i jämställdhetens namn bör hållas exakt lika höga för män och kvinnor, min anm.) är det låsen det är fel på. Ja just ja, vi har en räddningstjänst som dagligen äventyrar människors liv och hälsa för att vi har haft fel lås på dörrarna ,duuh?!
 
"Karin Ehrnberg betonar att brandlåset inte ska ses som ett försök att kompensera för eventuell brist på fysisk styrka hos vissa brandbekämpare. En sådan tolkning riskerar att förstärka idén om att vissa egenskaper, i det här fallet styrka, bärs upp av en viss grupp, i det här fallet män. Syftet med brandlåset är istället att ifrågasätta fysisk styrka som en given del av yrket eller vissa arbetsmoment.

– Det är intressant att jämföra brandkåren med hemtjänsten. Där måste personalen också komma in snabbt, men de förväntas inte kunna slå in dörrar för att hjälpa brukare i nöd. Istället har de tekniska lösningar"
 
 
Tolkning: "Asså hemtjänsten behöver ju inte slå in några dörrar, varför ska räddningstjänst då göra det öööh??".
 
Jo, idiot, det ska jag be att få tala om: för att hemtjänsten finns där för att hjälpa sina vårdtagare med hushållsarbete, och de behöver inte slå in några dörrar eftersom det är meningen att de ska kunna larma räddningstjänsten för att göra det om tillfället kräver! Hemtjänsten akutopererar inte heller sina vårdtagare på plats om olyckan är framme utan surprise surprise... vi har en heeeelt annan för ändamålet kvalificerad yrkeskår för det! 
 
Så den idiotjämförelsen kan go scratch, även bortsett från det uppenbara, att en hemtjänstbrukares vardag på intet sätt bör vara norm för samtliga bostäder eller är särskilt trygg till att börja med. 
 
Vad jag inte riktigt kan släppa är fräckheten att inkompetent klenrövs rätt att jobba som brandhen anses gå före min rätt att ha en trygg säkerhetsdörr med ett rejält lås som inte öppnas automatiskt om någon till exempel sätter fyr på en papperskorg i min trappuppgång. Jovisst kan det givetvis vara frivilligt att installera ett automatiskt lås men poängen är att ansvaret förflyttas på individen: "vår räddningstjänst fixar inte en regelrätt säkerhetsdörr, så du måste välja, stå ökad inbrottsrisk eller riskera att brinna inne"
 
En annan tanke som slår mig är den iofs lite småsmysiga utgångspunkten att alla människor är snälla och att varje möjlig upplåsning av någons ytterdörr inte nödvändigtvis leder till att dessa kommer att manipuleras maximalt av alla inte lika gosiga kamrater. I verkligenheten, till exempel på min gamla adress i en s.k. no go-zone där jag tillbringade 8 år av mitt liv och upplevde 3 spännande inbrottsförsök medan jag var hemma (bara Gud vet hur många totalt) lär man sig detta tämligen omgående. Karin Ehnberg är väkommen att kontakta mig för en kurs. 
 
 

Men lilla gumman...

Allmänt / Permalink / 0
Det går inte en dag utan att jag får en käftsmäll som påminner mig om varför jag har varit orubblig antifeminist i 15 år.
 
Jag hatar verkligen misogyni. Kvinnohat. Omyndigförklarande av vuxna individer på basis av kön. Lilla gumman-attityd. 
 
Och ingenstans finns så mycket av den varan som i feministkretsar. Det vågar jag hävda efter nio år i några av de mest mansdominerade av branscher, omgiven av verklighetens motsvarigheter av dessa antifeministiska boogiemen som inget annat gör om dagarna än konspirerar om hur de ska slå sina påsar ihop för att förminska kvinnor. 9 minuter med feministdebattörer i twitterflödet räcker för att befästa denna tes så att den håller för evigt. 
 
Ingen lyckas med sådan precision, effektivitet, kraft och hastighet omyndigförklara kvinnor som feministiska självutnämnda thought leaders - de som får betalt för att skriva dravel som är ämnat att få oss att inse hur illa ställt vi har det och att vi är fullkomligt maktlösa inför våra öden. Som Katrine Marcal i den här artikeln.
 
För er som inte pallar läsa hela. Hon menar att "killar skryter om hur mycket de jobbar på sina välbetalda konsult- finans- & juristjobb" > tjejer hör random man beklaga sig över sin arbetsbörda > tänker att åh neeej, jag vill ju ha familj, bäst jag väljer ett annat yrke! > väljer lågavlönade jobb i den kvinnodominerade offentliga sektorn och killarnas konspiration för att hålla kvinnor utanför sina högavlönade branscher är lyckad och de kan "ostört fortsätta skryta i baren". Ooo-k. 
 
Föreställ er nu att en kille hade motiverat sitt val att söka sig till låglönesektorn med att "asså en polare som är jurist sa att det var skitlånga dagar, jag orkar inte". Han hade blivit kallad en av två saker: lat eller medveten om sitt framtida välmående. Hursomhelst hade hans val ansett vara frukten av övervägande, utan att inputen som ledde till beslutet måste tystas. I hennes fall är valet hans fel, för hon är helt oförmögen att läsa en arbetsmarknadsprognos, undersöka branschen, ta sina förmågor och intressen i beaktning när hon fattar ett val om 5 års universitetutbildning och därefter karriär. Killen som "skryter" måste vara tyst, eller så hamnar hon i vården. 
 
Eller, så kan det ha något att göra med att vår sosseskola lär flickor att törsta efter meningsfullt arbete med människor, som väldigt sällan paketeras i högavlönad advokatskrud (mig veterligen möter både Annika Falkengren, Elisabeth Massi-Fritz och Christina Stenbeck rätt mkt folk i sitt yrkesutövande). Att lönen betalas ut i kramar nämns inte, liksom det här pikanta lilla faktumet att kramar och mening inte betalar räkningarna. 
 
Annars lärs flickor ofta att de måste välja- fin eller smart. Hårt arbetande eller piffig. Så vad väljer tonåringen när hon ska plugga vidare? Ett roligt yrke som frisör eller flera års slit på existensminimum för ynnesten att få jobba 100 timmar i veckan?
 
Vad de här unga tjejerna behöver bättre koll på är begrepp som delade turer, rigorösa LAS-regler som gör att deras anställningar strategiskt hålls borta från nivån "fast" med mängden tilldelade timmar, arbetslagstiftning där det är viktigare3 att bita sig fast på en arbetsplats i många år än att prestera bra eller en småföretagartillvaro där den där familjen de så gärna vill ha blir omöjlig - för att föräldrapenning betalas ut baserat på lön, som de ju ej har råd att ta ut. Att de sannolikt får jobba 100 h i veckan ändå, fast för en fraktion av lönen. 
 
Katrine Marcal och hennes gelikar sprider socialism när någon som säger sig värna kvinnors välfärd borde lära dem pragmatism. I den ingår dessvärre jobbiga saker som ansvar, skyldigheter och konsekvenstänk, och det tycker katrine Marcal & Co är överkurs för lilla gumman. 
 
 
 
 
Till top