Om privat och offentligt

Allmänt / Permalink / 0
Ett privat bolag kör en reklamkampanj och det rasas, en barnmorska vägrar göra sitt jobb och vi väntas "föra ett seriöst samtal om etiska dilemman". Av samma orsak, bör tilläggas! Jag ser mycket missriktad ilska och en lika stor portion onödigt överseende pga ett vanligt missförstånd/ovilja att beakta ägande.
 
Så idag ber jag er att fundera både en och två gånger på vad ni kritiserar och försöka formulera det i en mening. Till exempel, istället för att säga att jag är emot "all things genus" kan jag specificera det något såhär:
 
"Jag ogillar i första hand användande av skattepengar till vetenskapsvidrig tvångsmässig medborgarindoktrinering baserad på vetenskapsföraktande genusteori, i andra hand allmänt prånglande av genusteori som någon slags sanning och i tredje hand en normalisering av den nya genusteoribaserade normen". 
 
Varför delar man upp det så? Jo, för att förstå att drivkrafterna och påverkansfaktorerna på de olika nivåerna skiljer sig och att det således krävs olika mål och medel för att nå önskade resultat. Varför väser jag okvädesord när Genusfotografen föreläser för Skatteverket men försvarar (nåja, delvis åtminstone) Åhlens val av  pojke i en Luciakampanj? 
 
Jo, för att det förstnämnda är offentligt och bör således avkrävas ansvar inför oss medborgare som finansierar dess existens medan det sistnämnda är ett privat bolag där man alltid har ett val att låta bli sin finansiering av verksamheten i egenskap av kund. 
 
Jag har per se inga problem med till exempel djupt religiösa personer som utbildar sig i obstetrik för att sen vägra delta vid abortvård. Jag har däremot feta problem när dessa hävdar någon form av berättigande i den offentliga vården som istället utgår från patientens behov och rättigheter. 
 
Jag gillar frihet. Yttrandefrihet. Ekonomisk frihet. Religionsfrihet. Moralisk valfrihet. Negativ frihet dvs friheten att slippa förhålla mig till religion, moral etc. som krockar med min egen. just därför är ägandet centralt i varje fråga som diskuteras. Det är inte abort vs. abortotstånd eller normbrytande vs. normativa yttringar i media som ens är kärnproblemen utan "vem är ansvarig?" och "på bekostnad av vem?".
 
Jag förstår att gränserna ter sig diffusa i ett land som Sverige med lång historia av socialism och ett upplevt behov att för alltid cementera en slags allmän moral som alla avkrävs någon slags upprätthållande av men finner det fortfarande oerhört kontraproduktivt att föra veritabla korståg mot privata bolag och samtidigt se mellan fingrarna gällande saker vi faktiskt kan och bör påverka. Det är den enda maktanalys jag vill se mer av framöver. 
 
 
 
 

Om så kallad sexistisk reklam

Allmänt / Permalink / 0
Igår sände SVT dokumentären "Håll käften eller dö" som avslutades med att reporten Lena Sundström drar slutsatsen att hon hellre lever i ett land där åsikter hon inte gillar eller vill behöva ta del av får synas och höras än i ett land där någon bestämmer i förväg vilken information som samhällets medborgare får ta del av.
 
Yttrandefriheten är en het potatis och så än länge, tack och lov, verkar vi vara överens om att vi bör stå upp för den, även när den åberopas av våra meningsmotståndare. Det är kanske mer uppenbart när attackerna sker på ett sätt som berör allmänheten mer än några enskilda "foliehattar" - som när klassiska sagor skrivs om för att anpassas till intersektionalitetsagendan i skolorna, som när händelser utsluts ur historieböckerna för att någon tomte på Södertörn annars får svårt att driva sina teser framför en grupp som tagit del av alla alternativa skildringar och när journalister och författare fängslas i länder långt bort och det är både bekvämt och sänder rätt signaler att sitta i en fejkad "fängelsecell" om nån PR-firma snickrat ihop och ställt på Hötorget i solidaritet, ta några selfies och tassa vidare mot närmaste pressbyrå efter några timmars avsaknad av varmt kaffe.
 
Men när de smyger sig in i vår vardag, kanske rentav under förevändningen att det är för vårt eget bästa att någon annan screenar det våra förmodat känsliga ögon tillåts att se och vad våra snöflingeöron förmår att höra och ta in för att vi ska må bra, då har den riktiga, och mest allvarliga urholkningen börjat. 
 
Stockholm kan bli den första staden i Sverige där offentliga platser förbjuder reklam som bedöms som sexistisk eller rasistisk - vad det nu är nuförtiden.
 
Många menar att unga tjejer med ännu inte fullt utvecklad självkänsla mår dåligt av att se "orealistiska" kroppar i lokaltrafiken vilket är skäl nog att företag som Calzedonia bör hindras från att sälja sina produkter med kvinnor som Sveriges Kvinnolobby bedömer leda till ätstörningar och självförtroendeproblematik hos unga kvinnor. Never mind såndäringa patriarkal jobbig vetenskap som menar att både genetik, personlighet, familjedynamik och stress i skolan är tyngre drivande faktorer - Sveriges kvinnolobby har ju sagt att tonårstjejer bara kan må bra om de utsätts för en rimlig mängd realistiska kesolår på tunnelbaneväggarna och då är det ju en absolut sanning.
 
Själv undrar jag var jag hade varit om inte för så kallad sexistisk press och sociala medier långt före moralklausuler infördes i användaravtalen. Jag landade i Malmö, 9 år gammal, iklädd lång kjol av mormonmodell och liten sammetsjacka mormor hade sytt så omsorgsfullt, i ett land fullt av cyklande kvinnor i jeans, något fullkomligt unheard of där jag kom ifrån. På stan lystes busskurerna upp av Karen Mulder i röda underkläder och gudinnepose som vittnade om att hon bar på många saker men att skam inte var en av dem. Med en blick som var lika delar mjuk och snäll men samtidigt så full av agens och styrka att det faktiskt var föga motiverat med den rödsprayade kvinnosymbolen någon hade klottrat tvärsöver.
 
Att växa upp och beundra såväl Alek Weks gasellika elegans på catwalken var inte konstigare än att sitta i morfars knä som femåring och bläddra i hans glossiga konstalbum och fastna på bilden av Venus födelse varenda. jävla. gång. Skönhet är fantastisk för att den är flyktig, varierar konstant vare sig du vill det eller inte och kan aldrig ägas av någon. Den är inte skyldig att representera och bjuda på igenkänningsfaktorer, och svag och trångsynt är den som kräver detsamma för att kunna uppskatta någon annans skönhet.
 
Jag älskar skönhet, jag tycker människor i allmänhet alla har något vackert drag. Jag behöver varken se ut som Alessandra Ambrosio eller banna henne från rekampelarna på stan - hur hon ser ut med eller utan redigeringsprogrammens glossiga effekter ändrar inte på hur jag ser ut, varken till det bättre eller sämre om så Alessandra och hela hennes yrkeskår skulle raderas från jordens yta. Kanske är det den enskilt största insikten som gjort mig hopplöst självsäker även för saker andra kvinnor normalt får ångest över. Kanske är det därför jag inte har ifrågasatt huruvida jag "duger" en endaste gång i mitt liv, för att det en momumental skillnad på att duga, som vi ju alla gör och pryda en billboard nånstans. Inget av det är kopplat till människovärde, men det kan säkert vara kul att synas tvärsöver Times Square. 
 
Sammanfattningsvis kan man väl säga att ju oftare man utsätter sig för olika typer av skönhet - både genom konst, underhållning, kommersiell reklam och andra livs levande människor lär man sig att hitta något vackert i alla och det läker ofta självförtoendeissues hos den som lider av dem. Varken unga tjejers ätstörnings- & självbildsproblem eller de "orimligt" stereotypt snygga modellerna försvinner för att man på kommunnivå försöker skapa ett bubbelplastat tryggt rum godkänt över huvet på individen. 
 
Idag är detta utrymmet fritt från reklam som någon bedömer som sexistisk eller rasistisk. Vad är den imrogon när den du ogillar idag kanske regerar?

Om söta barn och äckliga vuxna

Allmänt / Permalink / 0
Ni som har läst härinne tidigare vet precis vad jag tycker om Åhlens marknadskommunikation med målet att ta position som  "varuhuset för alla". Vidare vet varenda en av er som är läskunnig nog att förstå presentationstexten till höger att jag inte direkt är ett fan av genusteorier, så alla som i sltet av det här inlägget vill anklaga mig för att stödja genus, kulturmarxism eller nåt annat trams på vänsterkanten hoppas jag kan hitta ut själva redan nu. Ni har bestämt er och jag lägger mig glatt i den kampen. Alla har rätt att tycka precis vad de vill. Ni som däremot inte riktigt bestämt er var ni står i frågan, kom och var ambivalenta med mig här, jag ska försöka göra detta ur en marknadsekonoms perspektiv. 
 
Åhlens körde en minst sagt kontroversiell kampanj i veckan med en urgullig, otroligt fotogenisk svart pojke klädd i Lucia-kostym med ljus i handen. Till och med jag som formligen a v s k y r all things genus smälte totalt, blicken! leendet! så jäkla gullig unge! Det är ett barn. Det är ändå en rätt naturlig reaktion att tycka att barn är söta när de klär ut sig, no? Allt måste inte vara politiserat jämt. Slappna av. 
 
Framför allt inte när det faktiskt rör sig om ett privat bolag med vinstintresse och dess val av marknadskommunikation ämnad att attrahera och förstärka sitt varumärkes position hos den målgrupp man har bedömt som mest intressant för företagets affärer. 
 
Don't get it twisted, oavsett innehållet och vad nn eller xx tycker om det är Åhlens faktiskt inte skyldiga att förhålla sig till någon annans moral än sin egen. Det fiffiga är ju att de som handlar där inte är skyldiga att fortsätta göra det om något i erbjudandet eller kommunikationen av det skiljer sig från ens egna värderingar. För det här är vad marknadsföring går ut på, för er förvånansvärt många som har missat det: man konkurrerar om kunders förtroende långt bortom basala saker som pris och tillgänglighet - det handlar om att finna gemensamma nämnare i form av olika värden, man talar ofta om ett varumärke som en person som man blir kompis med. Så är det någonstans som virtue signaling i allra högsta grad är 1) skäligt 2) väntat 3) närapå ett absolut krav är det just vid varumärkesbyggande.
 
Här kan det vara på sin plats att faktiskt förklara begreppet virtue signaling i den här kontexten ytterligare så att ni lugnar era små socialt konstruerade. Lätt hänt att man hör det laddade ordet "värden", freakar ur och likställer det med "pk". I själva verket finns det ju värden med mindre eller rentav positivt laddning - som kvalité. Ta Gucci till exempel som tydligt kommunicerar sina italienska sadelmakartraditioner - det är ett av många sätt att förmedla kärnan i sitt varumärke - det som skiljer en gucciväska från en annan väska som i övrigt har samma egenskaper - det är det värdet som driver kunden att betala mer för ett visst varumärke när den väljer bland två i övrigt likvärdiga varor. 
Möjligheten att göra anspråk på värden är inte oändlig. Bäst resultat får kommunikation som tydligast kommunicerar ett el måhända några mkt få värden. Till exempel har vi IKEA, Gekås, Tele2 & Lidl som tydligt har valt pris som konkurrensstrategi och kommunikationen är anpassad därefter. Sen har vi s.k. points of origin som menar att geografiskt urpsrung och dess lokala traditioner är värdeskapande (tänk flygbolag, IKEA, Absolut vodka, Kalles kaviar, engelska staples som Mulberry, Fortnum & Mason mfl, schweiziska klock & chokladtillverkare mm), andra stödjer sig på gräsrötter i frågor som rör innovation, samhällsengagemang mm. Åhléns har det inte lätt - de är varken billigast, erbjuder bäst kvalité, är särskilt nyskapande eller unika - så vad de kan är att göra anspråk på att välkomna alla. Det här är deras sätt att göra det. Vissa tycker att det är bra och besöker därför varuhuset, kanske köper något.
Andra tycker att det är mindre bra och handlar någon annanstans. När mängden såna som tycker att det är dåligt blir så stor att det känns i Åhlens kassa kommer deras marknadschef att fundera både en och två gånger vilken väg kommunikationen behöver ta för att locka kunderna tillbaka. 
 
Sen kan jag också ge ett litet insidertips i egenskap avmarknadsekonom på saker som INTE kommer att leda till ändrad kommunikation från Åhlens: att kommentera ett barn med n-epitet på instagram, att hota hans föräldrar tills de ber att få reklamen borttagen, att skriva motsägelsefullt snömos som detta* (förklaring till snömos säljs separat, det förtjänar ett eget inlägg) och lyssna nu noga alla ni som har kokat på högerkanten: DET ÄR LIKA FEL ATT GÖRA EN HALMGUBBE OCH PÅSTÅ SOM SEINABO SEY GÖR ATT DETTA SKULLE VARA ALLMÄN OPINION. DET ÄR DET FAN INTE. Svenskar är ett tolerant, välkomnande, modernt och pragmatiskt folk. Det handlar om ett fåtal äckel (ja äckel. jag tycker faktiskt att det är äckligt att tycka att ett barn med "fel" hudfärg inte passar att fronta en svensk reklamkampanj. En spade är en spade. En rasist är en rasist. Kränkt? Tråkigt, men jag i egenskap av privatperson tycker precis så.) som knappast företräder någon majoritet. 
 
Hanif Bali slog i huvudet på spiken här tycker jag. Liksom Sanna Rayman gjorde en mogen, klarsynt poäng i sin krönika som också blir min slutkläm:
 
Att anklaga Åhlens för "cynism" och "användning av ett barn som ideologiskt slagträ" funkar inte. Åhlens är en privat aktör med vinstintresse. De kör en reklamkampanj. De får göra det på det sätt de tror hjälper dem att nå sina verksamhetsmål (merförsäljning, ökad lojalitet, bättre varumärkesprestanda mm). De kan antas ha känt till att det skulle bli "en shitstorm". Den enda shitstorm de får tåla är att kunder som inte gillar reklamen drar.  Det är det enda de ska "skylla sig själva" för om det inträffar. 
 
Jag har roadrage. Jag blir provocerad av allt och alla på vägarna. Ponera att jag en dag är ute och kör, och någon mottrafikant ger mig fingret. Jag blir otroligt arg. Mina känslor svämmar över så jag jagar ikapp vederbörande och prejar honom/henne av vägen. Ska den som gav mig fingret skylla sig själv eller är jag fullkomligt dum i huvet som inte lägger band på en känsloreaktion utan uttrycker den på ett okonstruktivt, aggressivt, kriminellt sätt?
 
Mmm-hmm. Just ja. Det är inte "Åhlens cynism" som är att klandra för att några idioter ringer och hotar föräldrarna till barnet i reklamen. Det är de som hotar som bär skulden. 
 
Man får reagera. Man får känna. Man får basera sin argumentation på känslor. Men HUR man kanaliserar det är var och ens eget vuxna ansvar. 
 
 
 
Till top