Att "läsa på" ≠ att hålla med

Allmänt / Permalink / 1
Vareviga gång jag hamnar i en diskussion om feminism leds samtalet till hur jag ändå måste ha missförstått det jag kritiserar. För inte kan väl en kvinna på fullaste allvar vara emot att män och kvinnor skall behandlas lika? 
Och nog för att en första generationens invandrarbabushka gärna, rakryggat och stolt strävar bakåt i flera hänseende men rest assured - informationen inte gått mig förbi och analysen görs om med jämna mellanrum - för som allt annat i livet behöver ståndpunkter uppdateras lika ofta som garderoben - ganska exakt som garderoben. Nu slutar det för det mesta med samma tråkmodell smala mörka RL-jeans och annat stramt men se där - ett oväntat tonårsplagg i bjärt kulör eller ett par praktiska genusboots till den obarmhärtiga svenska vintern (även jag har kapitulerat! iaf på väg till och från kontoret), poängen är att vissa saker blir mer cementerade med åren och andra ändras. En del vill kräva förändring för att kalla något utveckling men jag håller då fan inte med. Att känna sig tryggare och mer övertygad om sin sak över tid är väl utveckling om nåt? 
 
Jag vill minnas att jag blev antifeminist ganska tidigt, uppväxt i ett matriarkat av naturvetarakademiker med fäbless för all things classic - litteratur, konst och musik och en minst sagt konservativ inställning till världen fick jag ofta begrunda, diskutera och försvara yttre intryck av vilka somliga klarade eldprovet och fått stanna kvar i åsiktsbanken i sin nydisputerade form och andra omvärderats med borgarglasögon. Det gick liksom inte för sig att dra en värdegrundsfloskel man hört i skolan utan ett "jaha, varför tycker du så då?" "förklara!" alt "är det verkligen genomtänkt det du säger?" vid middagsbordet. Den sortens ifrågasättande lär en att våga ifrågasätta innehållet i ett budskap även om det kommer från en auktoritet, vid vårt middagsbord höll liksom inte "ja men det har min lärare sagt" / "det stod i tidningen".
 
Mina första möten med feminismen handlade mycket om budskapet från skolan och andra instanser som vände sig till tonåringar,man skulle tycka på ett visst sätt, recitera en rad grundvärden man själv inte förstod och heja när andra sa specifika saker sommn på förhand visste bara skulle applåderas.Jag minns särskilt hur ledsen jag var över att tvingas göra "pojksaker" som barn i skolan som att tvunget ha träslöjd varannan termin, just när jg skulle lära mig att sy nåt avancerat! Två högst medvetet nerslipade fingertoppar och en arg lapp från föräldrarna och jag var tillbaka i syrummet - men att öht tvingas försvara att jag faktiskt inte upplevde någon behållning av att bli trygg med verktyg och farliga maskiner kädes som ett övergrepp på min lilla, redan då envisa person. 
Det barnsliga och rätt vanliga nybörjarsvaret var och förblir ett onyanserat trots - "Låt män vara män och kvinnor vara kvinnor". Men är det vad jag verkligen vill? Och hur är då "män" respektive "kvinnor"? Vem bestämmer vad som är manligt och kvinnligt? Jag menar, är det en social konstruktion kan vi få allt från 10-årscykler till sänsongsvariation och biologin är inte heller evig, när kliver evolutionen in och varför? Vad ska vi göra med dem som inte gillar rollerna fullt ut? Vilka delar av den könsroll jag är bekväm med är viktiga att försvara? 
 
Jag kom fram till att min initiala, tonårstrotsiga ståndpunkt inte var tillräcklig. Efter mycket läsning och reflektion kom jag fram till att jag inte kan försvara varken biologisk determinism eller likhetsfeminism som helt avfärdar biologiska skilnader mellan könen. Samtidigt ser jag inte det problematiska i att åberopa just biologiska skillnader, för även där är det en fråga om rätt fria val. So what om moder natur säger att jag ska vara kass på matte? Betyder det verkligen att jag aldrig kommer att lära mig räkna på avancerad nivå eller talar det bara om för mig att det kommer att krävas mer jobb? Som jag alltid säger: människor utan armar och ben har simmat över engelska kanalen medan andra med bättre fysiska förutsättningar knappt klarar en poollängd. Biologin talar om för oss vad vi har att jobba med - inte hur resultatet blir. Därför välkomnar jag starkt alla nerhyschade forskningsresultat om exempelvis kvinnors biologiska övertag och egenskaper män saknar i sitt föräldraskap, hur ska vi annars hjälpa förvirrade farsor som vill engagera sig mer och frustrerade mammor som inte förstår varför hennes självklarheter ter sig diffusa för hennes manlige partner. Ja, eller så kan man bli kränkt. 
 
En annan anledning till varför jag inte vill kalla mig feminist är för att jag inte vill tillskriva könsmaktsordningen den uppblåsta betydelse den har tilldelats. Att kvinnor är systematiskt underordnade män som grupp är inte längre aktuellt i lika hög utsträckning och har inte varit på mycket lång tid. Sen är det viktigt att kunna skilja på 1a vågens kamp för mänskliga rättigheter (rösta, ärva, äga, utbilda sig och skapa sin framtid) och tredje vågens socialistiska hårklyverier.
 
Det finns områden där män är förfördelade och det finns situationer där kvinnor har dragit det kortaste strået. Genusteori hävdar ofta att detta regleras till båda könens fördel genom att vi breddar könsrollerna så de till slut flyter ihop och tillåter ett enda spektrum av egenskaper åt alla, och det är en fin men utopisk tanke. Jag utgår ifrån att problemen måste lösas där de uppstår här och nu och att det liberala individperspektivet varken utesluter toleransen som genusteoretikerna önskar eller effektiviteten i att se saker för vad de är.
 
Att kvinnors klädsel fortfarande uppmärksammas vid våldtäktsrättegångar hjälps inte av att kvinnor kämpar för att se ut som ulliga septumpiercade sluskar som har kapat konceptet slutwalks och gjort dem till en tävling i att vara mest chockvulgär snarare än att belysa kvinnans okränkbara rätt att få vara ifred även om hon har mage att vara klassiskt "piffig", flörtig, leende och tillgänglig. Fäder blir inte mindre missgynnade i vårdnadstvister för att de tvingas dela barnomsorgen 50-50, men det hade nog underlättat att anamma en liberal syn på andras föräldraskap - dvs. värdet av den hemmavarande vårdaren överstiger inte värdet av den på dagtid bortavarande försörjaren (för helt ärligt, ni vet väl att det inte är förbjudet att vara förälder på andra tider än 09-15?) och var en och får dömas utifrån en situationsanpassad helhetsbild på individnivå. 
 
Överlag tackar jag tekniska framsteg mer för kvinnors frigörelse än vad jag tackar Simone de Beauvoir och ni ser väl vart vi är påväg med de där digitala nymodigheterna? Varje verktyg som utvecklas för att balansera ut våra fysiska skillnader, tillgängliggör samma saker till den breda massan oberoende av inkomst och socialt kapital förskjuter konkurrensen från att handla om fysisk prestation till att handla om idéer och analysförmåga - vilket öppnar samma dörrar på lika villkor för båda könen.  
 
Från "kvinnor är kvinnor och män är män" har jag kommit till "individ före struktur", "liberalism före flockmentalitet" och "frihet först". Jag förkastar inte feminismen för att jag saknar förståelse om den, jag förkastar den just för att jag har läst på. 
#1 - - Flippan:

Jag älskar det såklart, som alltid. Men sista stycket, att förkasta feminismen, blir lite löpsedel. Att förkasta feminismen är ju också att förkasta det som tidigare gjorts i feminismens namn, dvs den vettiga jämställdheten. Att förkasta DAGENS feminism, den populistiska, egoistiska, hatiska, det är en annan sak. Även om du klargör saken i tidigare text.

Svar: Bra poäng! Det gör jag ju såklart inte! Jag är gränslöst tacksam för första vågens kamp för rätten att rösta, äga, studera - mänskliga rättigheter. Men NO WAY att jag skulle kalla mig feminist idag. Roligt hur det förr var kontroversiellt (när det var något vettigt) och idag obligatoriskt (när det har spårat) tt kalla sig feminist. Ska nog ägna det här ett helt inlägg!
Raging Babushka

Till top