Om feministiska män

Allmänt / Permalink / 0
Jag kunde lika gärna ha döpt inlägget "om att vara en nyttig idiot del 2" som en fortsättning på min sågning av förra helgens dn-vurpa. För det är vad det kommer att handla om. Nyttig idioti. 
 
Nu kommer jag såklart att bli anklagad för att "inte förstå" vad jag pratar om och ombedd att läsa på så jag kan lära mig skilja på "enstaka tokar" i en "fredlig kärleksrörelse som bygger på jämställdhet och människors lika värde". Heard it all before.
 
Vi tar det från början grabbar: feminismen handlar inte om lika värde och förutsättningar. Feminismen bygger på antagandet om att det råder en könsmaktsordning där kvinnor systematiskt underordnas och att denna maktordning bara kan störtas genom att man reglerar utfallet av mäns och kvinnors beslut.
 
Mannen är symbol för kvinnans förfördelning. En symbol för en struktur som hatas på individnivå. Vi har många s.k. feministgurus som proklamerar manshat som ett "victimless crime" till öronbedövande hyllningskörer vilket i praktiken betyder att en kille som blir av med jobb, vänner, barn, hälsa eller sexuell integritet inte tas på samma allvar som en kvinna trots att gärningarna som begåtts mot honom är desamma. Som vår feministiska vice statsminister sa i Almedalen tidigare i år: "de flesta av oss, dom allra flesta av oss här, vi är inte vita, heterosexuella, medelålders män. Vi är människor"
 
Ändå har en förbluffande mängd män börjat kalla sig feminister stolta som små kattungar som släpat hem sin första döda fågel och placerat på den vitaste av husets mattor. Sött men.. äe.
Tack och lov rör det sig sällan om någon riktig internalisering utan snarare en ytapplikation av epitetet som jag antar lockar med en inbillad gräddfil för att få träffa/lägra/bli omtyckt av fler kvinnor. Det gör ju såklart feministiska än mer motbjudande i mina ögon efter allt för många egenupplevda scanarion där modern man håller utläggning om vilken fin och öm själ han är och tycker att jag är en "vidrig jävla hora" om jag inte omedelbart lämnar snigelspår. 
 
Ändå är det lite som vilken annan röta som helst, den må angripa ytan först men absorberas ända in i kärnan till slut och leder till att vårt självaste samhällsfundament - familjen härsknar inifrån. Relationer går från att vara fria, av kärlek drivna val om att göra någon annans liv bättre och ge honom/henne det han/hon saknar och bara du kan ge till affärsuppgörelser om kollektivt hushåll, med riklig detaljreglering av förväntningar, krav och rättigheter och lika intrikata påföljder för brott mot densamma. 
 
Jag läste en rysk blogg om Bataclánmassakern häromdan. En rysk kvinna befann sig i lokalen med sin franske make och har varit saknad fram tills hon nyligen hittades död. I samband med detta frågade man maken i en intervju vad som egentligen hände.
 
"De sköt så jag kastade mig över henne och låg kvar tills de slutade skjuta, sen kom polisen och sa åt oss att utrymma lokalen, så jag reste mig upp och sprang" . 
 
Den ryske bloggagen förstår inte. Hur menar du? Du är i skottlinjen med din hustru, ditt livs kärlek du har lovat att ära och skydda så länge du lever, du kastar dig på golvet och täcker henne med din kropp men när situationen verkar bli bättre och du blir tillsagd att du kan gå därifrån så gör du just det, utan att vända dig om, utan att ens veta att hon är vid liv. Du bara lämnar henne. Du har gjort ditt.
 
Bloggaren avslutar med att fråga sig om det är en västeuropeisk uppfostransgrej? en modern grej? en jämställdhetsgrej? 
 
Jag suckar och instämmer i allt. 
 
 
 
 
Till top