Kvinnors konsumtion visar vägen

Allmänt / Permalink / 1
Ännu en anledning varför jag ratar den feministiska världsbilden som är baserad på antagandet att vi lever i en könsmaktsordning där mannen är norm och kvinnan sekundär är den oerhört trubbiga definitionen av makt. 
 
 
Och den som bestämmer vart pengarna tar vägen är också den som formar marknaden. Jag älskar det. 
 
Kom att tänka på detta när jag satt och beklagade mig över att ha försummat min hy til en vän på lunchen. Någon halvtimme senare var jag tillbaka på jobbet, satt i telefon i jobbet medan jag chattade med en hudterapeut om mina hudplaner. Det tog ca 15 minuter, några bilder och badrumsskåpsgnäll innan hon hade satt ihop ett fullständigt program, lagt mina grejer i kundkorgen och slängt in gratis framt hem till dörren samma dag från tvärsöver landet. för att inte tala om att en smink& hudvårdsbesatt liten själ som jag numera har samtliga världens varumärken några timmar bort från mitt badrummsskåp jämfört med vad jag hade för bara 1, 2, & 5 år sedan. 
 
E-handeln går framåt och det är kvinnorna som driver den framåt. Vi gillar när vår foundation matchar huden men pallar inte alltid ägna en förmiddag på närmaste varuhus. Så vi hittar sätt att lösa det online. Enligt HUI växte e-handeln med 53,7 MDR SEK 2016 och gissa vilka kategorier är störst? 1) kläder och skor (kvinnodominerat) 2) böcker & media (hyfsat lika) 3) skönhet & hälsa (kvinnodominerat). 
 
"Men det är bara en fjantig hudkräm"
 
Mhm. Och denna fjantiga kräm och vår faiblesse för den sysselsätter allt från forskare som tar fram nya formler som håller perfekt i 12 h, marknadsförare som förklarar varför just deras produkt är bäst för ett visst syfte, designers som paketerar, säljare som säljer, lagerpersonal som hanterar och logistiker som hittar lösningar så handlarna kan bjuda på en gratis frakt hela vägen till din ytterdörr. Den sysselsätter kvinnor och män, yngre som äldre och genererar tillväxt. 
 
Alltså samma fjantiga, ytliga intressen och grejer som feminister hävdar att vi borde undvika för att inte "ge efter för patriarkatets sjuka ideal" (diskussionen om intrasexuell konkurrens får tas i ett separat inlägg) och som mossiga gamla förändringshatare (ofta män födda runt 50-talet) har backat upp feministkåren i att devalvera i alla år. För är det någonstans de två antagonisterna kan mötas är det i sitt kvinnohat. 
 
Min absoluta favorit bland beautybloggarna, en 23-årig tjej från Moskva, Goar Avetisyan har själv beskrivit i tidigare inlägg hur make up- artisteriet har byggt hennes självförtroende samtidigt som det blev en (spektakulär) karriär som bland annat resulterat i gemensam kollektion med MAC åker nu landet runt och gör makeovers på överlevare av cancer och olyckor. Berätta igen för den här kvinnan som blev svårt brännskadad som 2,5-åring att de tekniska innovationer som gör att hon kan se ut som alla andra för en dag inte betyder något. Att det bara är våp som bryr sig om smink. Släng gärna den i ansiktet på samtliga som jobbar i miljardindustrin där kvinnor dikterar reglerna, att det inte är riktigt värde de har skapat.
 
Det är en bra tid att vara kvinna. Vi har bara deltagit på arbetsmarknaden i samma grad som män sen industriella revolutionen men kvinnor tar redan ledningen på universiteten, bjuds in i ledningsgrupper och styrelser, driver handeln framåt, ökar sitt värdepappersparande i snabbare takt än någonsin förr och är på god väg att organiskt och sömlöst utjämna de skillnader som finns i s.k. maktfördelning - tack vare tekniska innovationer och marknadsekonomi. Inte marxistisk tredejvågenfeminism.
 
 

Om amatörers anspråk på att ställa diagnos

Allmänt / Permalink / 0
Hela mitt liv har jag älskat glossiga modemagasin, som i min stundtals ganska torftiga tillvaro som 1a generationens invandrarkvinna har lindrat den akuta bristen på skönhet och glamour. Jag har alltid varit otroligt visuell av mig och det allra svåraste med att vara ung och kämpa sig in på arbetsmarknaden, studera mm var just oförmågan att resa och uppleva den här världens skönhet, så att kunna köpa den i doser via Vogue och Harper's Bazaar har varit lite av en räddning fram till den dörren öppnades för mig i vuxen ålder. 
 
Just därför har jag aldrig kunnat sympatisera med "förbjud kvinnomagasin"-grejen som varit så het i feministkretsar där man snabbt och högst ovetenskapligt har dragit paralleller till kvinnors psykiska besvär i allmänhet men ätstörningar i synnerhet, och gått så långt som att man nu är nära att förbjuda reklam på basis av någons subjektiva (och ofta rent jävla perverterade) tolkning av den som sexistisk. Det finns något mycket ohederligt att hoppa över mellanledet och dra slutsatsen direkt dit där det gagnar en, och förståelsen för denna vetenskapsvidriga tankeskola vore klart högre om dess förespråkare åtminstone hade nog med integritet att formulera sig mer korrekt typ "en del kvinnor upplever försämrat självförtroende av budskap xx" istället för att "budskap xx får tjejer att byta middagen mot en bit bomull dränkt i apelsinjuice under tungan". För vad som faktiskt leder till själva självskadebeteendet är inte 1) ensamt, 2) faställt socialt. 
 
Bara tänk lite själva en stund, hur har hela vår värld inte rasat ihop fullständigt om något så futtigt som en annons eller en tidiningsartikel kan ha så fundamental påverkan på en människa? Det kan inte stämma!
 
Och det gör det inte heller.   
 
Hjärnfonden uppger att så mycket som 80 % av bakgrunden till Anorexia Nervosa beror på ärftliga faktorer, King's College har i samarbete med amerikanska forskare startat världens största genetiska studie i förhoppning om att få reda på mer om geners påverkan. 
 
Och det är här jag blir som mest provocerad av våra vetenskapsföraktande "medsystrar" och deras av Dunning-Krugereffekten påeldade iver att tillskriva en försvinnande liten faktor allt ansvar. Visst, det gör begränsad skada när det handlar om enstaka arga bloggare, men föreställ dig om samma personer har beslutsmakt vid fördelning av forskningsmedel alternativt bedriver statligt finansierat lobbyarbete gentemot personer som har?
 
Livsfarligt. 
 
De flesta är eniga att det är bra att undersöka ärftligheten i Alzheimers, ALS och diabetes. Hur kan det vara kontroversiellt att motsätta sig idén att (främst) kvinnors psykisk ohälsa inte enbart beror på affischer med smala tjejer i bikini i tunnelbanan?  
 
Dags att ta tillbaka diagnostiken från radikalfeministiska demagoger .

Om feminismens destruktiva inverkan på kvinnors ekonomi

Allmänt / Permalink / 1
Det river verkligen i mitt hjärta när frustrerade småtjejer vars vuxenliv inte ens varat en halvtimme redan känner att det är kört, baserat på sensationslystna karriärfeministers överförenklingar, uppbackade av nyttiga idioter med plattform. Särskilt förgrymmande finner jag det att folkkära namn som har jobbat ihop sitt goda rykte inom andra fält helt plötsligt blir pensionsexperter åt unga kvinnor *host* Agnes Wold *host*. 
 
Arrogansen är inte lite uppenbar när en professor i klinisk bakteriologi ägnar sig åt ekonomisk rådgivning, lite som att jag i egenskap av ekonom skulle avfärda Wolds forskning som "trams och dumheter" på samma sätt som Wold menar att det är självklart att delad/-t föräldraledighet/barnomsorgsansvar är den primära vägen till kvinnors ekonomiska frigörelse medan allt annat är försumbart. Nu har jag såklart inget emot att någon delar sina egna erfarenheter och framgångsrecept i egenskap av just subjektiva betraktelser & råd men att spinna vidare på seglivade feministiska myter och prångla ut dessa fantasifoster utan vetenskapligt stöd som allmängiltiga sanningar är otroligt ohederligt.
 
Naturligtvis tillskriver jag samtliga mottagare av såna budord samma agens, och den deltidsanställda undersköterska som nu sitter och moppar upp radikalfeministiska lögner som får henne inställd på att bli fattigpensionär baserat på att hon tog merparten av föräldraledigheten och vabbade mer får helt enkelt stå konsekvensen av sina egna beslut. To each their own. 
 
Men för den som är intresserad kommer ett litet jämförelseexperiment: 
 
Ta två kvinnor. En är civilingenjör (medianlön 35000/månad, skyddad titel, bristsektor, god löneutveckling). Den andra är kommunanställd undersköterska (medianlön 20300/månad, gymnasiekompetens, flest arbetsgivare inom offentlig sektor). 
 
Vem kommer att få bäst pension? 
 
Ponera nu att ingenjören får två barn med sin man och tar all föräldraledighet. Undersköterskan får också två barn med sin man och de delar lika. 
 
Vem kommer att få bäst pension? 
 
"Jamen babushka, din uträkning är ju inte rättvis" 
 
Och världen är? Godmorgon! Jag är inte här för att hålla händer och sjunga we shall overcome utan göra en poäng om att yrkesval är en av många komponenter som spelar roll för hur pensionen blir. 
 
Men ok, känsliga snöflingor, vi föser undan vår civilingenjör och tar in en ny kvinna att jämföra undersköterskan med. En till undersköterska! Från samma arbetsplats, med samma lön och kollektivavtal som ger tjänstepension under föräldraledigheten. De får lika många barn, den ena tar allt ansvar och den andra delar lika med sin man. De gifte sig dessutom med varsin ingenjör som tjänar lika mycket. 
 
Hon som tar all ledighet har planerat detta länge, hon har drömt om att bilda familj länge och var från början rätt övertygad om hur hon ville ha det. För att fixa detta har hon sett till att komma ut på arbetsmarknaden tidigt, direkt efter avslutad utbildning, jobba fler år innan familjebildandet, aktivt gjort sitt bästa med att jämföra olika arbetsgivares avtal och sökt sig till den som erbjuder bäst villkor, lagt merparten av sin disponibla inkomst på sparande från tidig ålder, engagerat sig i förvaltningen av sin tjänstepension och valt bostad med noga framräknade marginaler för att kunna sänka sin boendekostnad längre fram i livet med amortering och kunna fortsätta spara även om räntan stiger i närtid. Hon har alltid gillat sin och sin mans livsstil som hon medger till stor del har möjliggjorts tack vare hans högre inkomst, så hon tog upp frågan med honom och till bådas lättnad föredrog han också att kunna jobba på som vanligt och rå om sin hemmavarande fru och bar lite extra, han kan ju fortfarande vara lite mer ledig när de är över 4 år och frun inte längre får pensionstillägg för småbarnsåren. De har alltid delat lika på stora utgifter, men nu kom de även fram till att han skulle dra ett något större lass under de lediga månaderna, så att frun kan fortsätta spara som vanligt. 
 
Den som har delat lika med sin man har alltid gillat att resa, så när hon tog studenten från vårdlinjen ville hon se världen först innan hon började harva och slita i landstingspyjamas. Hon bodde ju hemma och hade lite sparpengar, så det var ju fullt möjligt. Ett år senare var hon tillbaka i Svea rike och började jobba. Hon trivdes och hade det så härligt med sina kollegor. Lönen var bättre på andra ställen hade hon hört, men varför ändra ett vinnande koncept? Kollektivavtal fanns ju och det brukar ju räcka. Hon träffade han som blev hennes man och blev riktig kär. Samtidigt var hon orolig eftersom hon hade läst att gifta kvinnor mår sämre i relationer och ofta slutar som fattigpensionärer. Nä karlslok skulle minsann inte kuna gå där och vara civilingenjör och tro att hans karriär var viktigare! Att hon själv inte ville ha någon var väl inget argument! Rätt ska vara rätt! Så när de pratade om att skaffa barn sa hon med bestämdhet att här delas det lika eller så stannar kopparspiralen där den är! Mannen suckade lite över att det skulle bli jobbigt att göra upp om amorteringsfria år och ha samtalet han skulle ha med chefen om den där nya tjänsten han hade blivit erbjuden och å gärna ville ha, men äh jag får vara hemma när det är som roligast, se första stegen och höra första orden. Det här blir jättebra! Vad är väl några inställda semestrar och försinkad löneutveckling? Det fixar sig. Och det gjorde det, lite kämpigt att förklara för en delvis ammande sexmånadersbaby att mamma måste jobba delat pass, och lite tungt i ryggen eftersom graviditeten satte sina spår och så var det ju det här med amorterinen på huset som fick pausas lite men det gick! De orangea kuverten kom och åkte oöppnade i soporna. Äh, det är ändå inget som man kan påverka. Och faktiskt otroligt tråkigt att lära sig om hur ett ISK fungerar när det räcker att dela lika. 
 
Båda kvinnorna har nu fyllt 65 och fikar en sista gång med sina kollegor innan de går i pension. De blickar tillbaka över åren som gått och ser fram emot att börja ett nytt kapitel i sina liv. 
 
Men vem får mest pension? 
 
Och det är här jag lämnar över funderingarna till er med några kontrollfrågor (svara och diskutera gärna i kommentarsfältet):
 
Varför får den som får mest pension mer än den som får mindre? Finns det ett enda beslut som avgör precis allt? Hur undviker man att hamna där om hela ens privatekonomi står och faller med ett beslut? Är man safe om man väljer "rätt" (dvs det finns ingen annan livssituation som kan orsaka motsvarande bortfall från arbetsmarknaden - sjukdom , långresa, lottovinst) och den allra sista frågan: 
 
Om det gäller din dotter som står där med ett plus på en teststicka - hade du kunnat säga att hela hennes ekonomiska framtid avgörs av några extra månaders tid med sin bebis? Vad önskar du att sakkunniga berättade för henne om studier, sparande, pension, anställningsavtal, bostadsaffärer och familjeekonomi? Vem hade du kontaktat för att guida henne rätt? En privatekonomisk rådgivare eller en feministisk debattör?
Till top